Lilla och stora V

Bloggen är min terapi! Det var dess primära syfte. För att inte omedvetet censurera mig själv så valde jag att blogga anonymt. Jag vet att jag har en tendens att tillrättalägga verkligheten när jag diskuterar problem och livet i allmänhet annars. Det finns en person som vet vem jag är och som kikar in här ibland. Min vän L. För henne behöver jag inte censurera mig. Men, som så många andra anonyma bloggare så stöter jag ofta på problemet i att veta hur mycket jag kan avslöja om mitt liv utan att min anonymitet går i graven. Jag lever dessutom ihop med någon och vill inte lämna ut honom på nätet. Självklart påverkar hans upp och nedgångar även mig och med det min sjukdom. Alltför ingående beskrivningar av hans och mina problem skulle dock göra att jag lämnar ut honom och gör mig själv mindre anonym, speciellt eftersom jag bor i en mindre stad.

Jag kan iallafall skriva att han har problem som påverkar mig mycket, som påverkar oss mycket. Det är inte hans problem som orsakar min tvekan utan biverkningarna av dem. Jag vet att allt detta låter luddigt men det är ju just det som är problemet. Att jag inte kan vara mer ingående än så.

Gah!