Lilla och stora V

Just nu har jag resignerat till det faktum att det är som det är. Inget blir bättre av att sura ner sig och grubbla. Jag väljer att se på min sjukdom på det sätt den förtjänar, som en parantes. Som ett obehagligt kapitel i mitt liv som kommer att ta slut förr eller senare. Under tiden får jag helt enkelt njuta av allt det andra härliga som finns mitt framför mig. Vad gäller lilla v har jag så sakta börjat tänka om. Jag kan ju ändra uppfattning om andra människor så varför inte om mig själv?!

Vad gäller "Det här med att berätta" har jag berättat för några till. Men jag tar det när det passar. Om det faller sig naturligt i diskussionen. Det slog mig att tystnaden kanske uppfattas som större än den egentligen är bara för att V blir så otroligt stort för den som genomlider det.

Njut av solen nu alla babes!