Lilla och stora V

Precis just nu slog det mig att det poppar upp nya små problem hela tiden pågrund av V. Även fast jag skulle vilja och kunna ha sex så skulle jag inte ha tid! När man levt utan sex så länge som vi har så får man ju andra vanor, tiden då man egentligen skulle haft sex finns ju inte kvar, då gör man ju ngt annat (som bloggar t ex). Det kanske ligger nåt i tipset att man ska schemalägga sexet...hm!

OK! Alla känsliga läsare, nu blir det ingående detaljer,så vill ni inte veta hoppa över att läsa.

Det har varit lite tunt på sexfronten de senaste veckorna. Vi har bråkat om det ett par gånger men det handlar mest om att vi båda är två trötta små troll när det är dags för sängen. Det kostar att ligga på topp ;) Vi har helt enkelt haft fullt upp. Idag jobbar mannen så jag har hela lägenheten för mig själv, skönt. Eftersom V varit eftersatt och tankarna på annat håll ett tag bestämde jag mig för att kolla läget. Utrustad med mina fina provrör skred jag till verket. Ni som har V kanske kan förklara detta för mig. Jag har inte ont vid tryck eller beröring, däremot om jag försöker tänja åt två håll. Vad beror det på? Jag klagar inte, förut hade jag ont bara jag nuddade mina "fläckar". Jag ser det som en liten seger! Yey for me!!!

Just nu har jag resignerat till det faktum att det är som det är. Inget blir bättre av att sura ner sig och grubbla. Jag väljer att se på min sjukdom på det sätt den förtjänar, som en parantes. Som ett obehagligt kapitel i mitt liv som kommer att ta slut förr eller senare. Under tiden får jag helt enkelt njuta av allt det andra härliga som finns mitt framför mig. Vad gäller lilla v har jag så sakta börjat tänka om. Jag kan ju ändra uppfattning om andra människor så varför inte om mig själv?!

Vad gäller "Det här med att berätta" har jag berättat för några till. Men jag tar det när det passar. Om det faller sig naturligt i diskussionen. Det slog mig att tystnaden kanske uppfattas som större än den egentligen är bara för att V blir så otroligt stort för den som genomlider det.

Njut av solen nu alla babes!

Jag har pendlat fram och tillbaka när det gäller att berätta för nära och kära om V. Min sambo vet såklart. Mina föräldrar vet inte. Några av mina vänner vet.

Det som gör det så svårt att bestämma sig för att berätta för någon är de mycket underliga reaktioner man kan få när man gör det. Jag har berättat för fyra av mina närmanste vänner. Bara en av dem hade en reaktion som jag kunde acceptera. Hon frågade och vi diskuterade. Det kändes bra. De tre andra..ja. De sa inget. En av dem bytte ämne. De andra tyckte lite synd om. Varför ska det vara så tabu att prata om en sjukdom som V? Ryggont, mensvärk, migrän....inga problem men så fort det handlar om sex och problem så verkar mina vänner helt tappa talförmågan. Nu är det inte så att de är pryda. Vi kan diskutera ingående detaljer i ett fungerande sexliv men V...det verkar vara svårt för dem!

Nån som upplevt nåt liknande?

Nu säger jag godnatt men vill bara få något ur mig innan jag lägger mig.

Det har egentligen inget med V att göra men är en del av min person som jag inte tycker om. En del som gör att jag känner mig svag och känslig.

Dagen har varit helt underbar. Jag fick sova ut, jag har ätit lunch med två kompisar, tagit en lång promenad, myst i vårsolen med älsklingen, pluggat en del, tagit ännu en promenad med två andra kompisar, fikat och pratat tills jag var trött. Dagen har varit super men en enda liten kommentar, säkert inte ens riktad till mig får mig ur balans och nu sitter jag här och känner mig lite fel, lite off med en konstig känsla i magen.

Jag brukar ofta läsa andras bloggar. Ibland för att de som skriver är mina vänner, inbland för att bloggen är intressant, inbland bara för att det är kul att se hur andra lever. En flyktig bekant har en blogg som uppdateras ofta, jag kollar in på den ibland en gång om dagen ibland mer, ibland inte på en hel vecka. Jag tycker att bloggen är rolig och uppskattar att den här kvinnan delar med sig av sitt liv. Jag skriver aldrig några kommentarer, det skulle kännas så krystat. Jag läser bloggen mest som ett tidsfördriv inte för att kommentera varje inlägg. Idag upptäckte jag att personen ifråga kommer att stänga av delar av sin blogg för att nån ständigt är in där, flera gånger om dagen, utan att lämna kommentar. Jag kände mig träffad trots att jag vet att det inte kan vara riktat mot mig! Det finns ingen chans, jag är inte in på hennes blogg flera gånger om dagen!

Såna här små saker får mig ur balans. Vettiga människor hade tänkt att det var ju tråkigt att hon har en netstalker och obekymrat fortsatt att läsa bloggen, men inte jag. Jag tar alltid åt mig av allt, även sånt som inte är menat åt mig. Om nån skrattar tror jag automatiskt att de skrattar åt mig! Why....

Det har blivit mycket bättre med åren, men jag önkar att jag kunde släppa dessa tankar helt och hållet. Det tär på en.

Oj, det vart ett långt inlägg! Nu ska jag krypa ner i sängen och drömma mig bort i en ny bok så kanske dom här dryga känslorna försvinner innan jag somnar!

God Natt!

Det verkar som om min kropp inte kunde hålla sig ens några månader extra! Det tog exakt tre veckor och två dagar från det att jag plockade ut min p-stav till att jag fick mens! Det är över sju år sen jag hade mens sist, hur sjukt är inte det? Det som är skönt är ju att systemet funkar. Man kan ju bli lite nojjig när man mixtrat med kroppen så länge som jag har. Jag har hört om tjejer som inte fått tillbaka en normal mens på över ett år efter p-stav!

Anledningen till att p-staven åkte är som bekant att jag hoppas att det ska förbättra V. Men trots att det är skönt att veta att allt funkar som det ska är det illa att behöva lägga pengar på bindor. Bindor?!? Ja, V gör det omöjligt för mig att använda tampong. Åh...det är så mycket enklare med en liten bomullsgrej än en stor dryg binda! Argh!

Jag märker att man glömmer snabbt! Igår svängde jag förbi affären för att köpa ett paket bindor men blev stående lämge som ett stort frågetecken...vad är vad? Ska man ha med doft nu också? Det är ju helt sjukt. Lukta kamomill mellan låren..eh!?

Nåja! Det går ju över tack och lov.
Nu hoppas jag på en vecka med massor av sol och nästan-sex!

Söndag kväll! Lagom mysig med två glas vin och en hemlagad dundermiddag i magen (stek med västerbottensgratinerade potatishalvor, coleslaw, rostade morötter och äppelpaj med hemlagad vaniljsås)...

Ok, nog om det!

Helgen har förflutit...de brukar ju göra det. Och som det också brukar vara har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Fredagkväll slutade helt förfärligt. Jag och X tog en lång skön promenad på stranden i vårsolen, vi hånglade under knoppande björkar och lagade middag med armarna om varandra. So far so good! Kvällen skulle såklart avslutas med mys i sängen som sig bör. Tyvärr fick X kortslutning och tyckte att det kändes olustigt...som om jag inte ville egentligen. Va!?! Han ville inte att jag skulle "ställa upp" bara för hans skull. Det är inte bara tjejen i ett förhållande som blir lite wack av V! Jag blev übersur och la mig på soffan, han blev sur...varför skulle jag sova på soffan..det gjorde väl inget bättre!? Vi somnade ganska snabbt och vaknade sams igen! Samma scenrio på lördagen. Mys i vårsolen, en lång biltur till sommarstugan. Laga mysig middag tillsammans! Men sen kommer det bästa! Vi hade sex...nästan! Oh shit..det var det bästa jag varit med om på länge! När jag inte är lite lullig ska jag förklara det hela närmare....

Men ändå! Nästan sex :) Inte illa!

Jag vet att jag måste ändra på mycket i mitt sätt att vara och tänka om jag nånsin ska bli fri från V och kunna uppskatta livet för vad det är. Men jag undrar hur långt jag måste gå!? Vad är det som är mina karaktärsdrag och när går jag för långt.....Hör det till min personlighet att jag har vissa krav på det jag gör eller ska jag helt kravlöst acceptera alla mina fel och brister? Är det ok att låta lägenheten förfalla bara för att man inte har lust att ta tag i det eller är det ok att tvinga sig själv att vara vaken till sena natten bara för att städa?

Jag märker att saker som är ganska självklara för andra inte är lika enkla för mig att greppa. Jag saknar den där spärren som talar om för mig när jag pressar mig själv för långt. Jag vet inte vad som är jag och vad som är mina krav på perfektion. Nu kanske det låter som om jag är värsta perfekta lilla prinsessan, tvärtom. Men det är inte det som syns som jag menar. Du kan ha ett krav på att vara perfekt men ändå inte vara det. Luddigt?

Tyvärr är det inte lika enkelt att bara sluta pressa sig själv som det låter. Jag mår sämre när jag inte uppfyller mina egna krav. Ofta är tillfredställelsen av att uppfylla dessa krav större än den jag får om jag lyckas acceptera att vissa saker får vara som de är.

Hmmm..jag märketratt jag inte kan förklara det här riktigt bra men, men. Är det nån som känner igen sig?

Nu: Dusch och fix

Ringde min sötaste vän L imorse. Vi hade kommit överens om att det var slut på lökandet! Nu är det upp med tuppen och plugg som gäller två månader framöver. Såklart blev det prat om en massa, helgen och livet. Vi pratade om att ha fel fokus. Det är så lätt att sno in sig i negativa tankar, innan man vet ordet av sitter man där sorgsen och nere men inte ett dugg klokare alla funderingar till trots.

Jag tror att det här tänket kan ställa till det när man har V. Vestibuliten får alldeles för stort utrymme! Den styr inte ens liv. Man får ha roligt och njuta. V är inte en dom att leva under, det är en sjukdom som alla andra.

Man måste fokusera på det som betyder något och det som gör en glad. Allt otrevligt har liksom en tendens att dyka upp utan hjälp på traven. Från och med nu är det alltså fokus på sånt som gör mig glad. Idag till exempel: Lunch på stan med en vän från förr.

Nu: fix och piff :)

För snart en månad sen tog jag ut min p-stav och är nu preventivmedelsfri för första gången på över tio år. Jag vet inte om det beror på det men de senaste dagarna har jag börjat känna känslor som jag inte haft på hur länge som helst. Jag har inte vågat tala om det för min kille. Jag vill skynda långsamt......Om han hör att jag tänker på sex typ tre gånger i timmen skulle han rusa in till sängen......Jag har gjort det misstaget förut. Man tror att idag är det en bra dag och så försöker man ha sex med tårar och besvikelse som följd. Jag ska vårda dessa känslor och plocka fram dem först när jag känner mig helt redo.

Det är underligt....jag har alltid varit en väldigt sexuell person. Raka motsatsen till pryd och blyg. Jag (som var fröken bäst i skolan) skolkade på gymnasiet så att jag kunde gå hem och ligga med min kille. Sen jag blev sjuk har jag tappat detta mer och mer men nu har det alltså börjat komma tillbaka.

Önska mig lycka till!

Inte så ont idag! Ett tag kändes det som om jag kunde tro att jag skulle bli frisk ganska snart! Det sitter nog mer i huvudet än jag vågar erkänna. Inte smärtan alltså, utan vad jag behöver för att bli frisk. Rätt inställning och lite diciplin! Ha, ha...skulle haft en personlig V-tränare :D

Jag ska strax gå och lägga mig och det enda jag kan tänka på är att jag vill ha sex...NU! Jag har alla möjligheter. En stor skön säng, lugn och ro, en man som också kan tänka sig det samma....

Det är en konstig känsla....ungefär som när man var 14 och inte kunde vänta en sekund till med att bli av med oskulden....fast man vet att det inte funkar. Man är kåt i tanken med det fysiska är ur funktion....FRUSTRERANDE!

Det är alltså så här alla män med potensproblem känner sig. Hmmmm....om detta var en manlig sjukdom kan jag lova att det funnits bot. Kolla bara på Viagra! Det var subventionerat ett tag. Finns det något potensmedel kvinnor med "erektionsproblem" (ja, kvinnor får också erektion...)? Nepp!

Oj, detta vart en helt annat diskussion är vad jag hade i skallen!

Nu: God Natt

Jag har haft V i snart 10 år. I början var mina problem små. Det brände och sved efter sex men mer var det inte. Ungdomsmottagningen (i Mora) försäkrade att det var helt normalt.....

Det fortsatte med att det började göra ont när killen skulle in. Det gjorde ont på riktigt, ingen brännande känsla. Smärta! Då var jag kanske 19 år. Sen dess har sex varit svårt. Jag vägrade såklart att gå tillbaka till ungdomsmottagningen.

Sen flyttade jag till en större stad. Sex var nu helt omöjligt, jag var 24. Jag bestämde mig för att söka hjälp igen. Det skulle inte behöva vara såhär. Jag tog modet till mig och kontaktade KK i staden jag bodde. Efter undersökningen fick jag remiss till en kvinnlig läkare som var specialiserad på V för att få en diagnos ställd. Så enkelt, så enkelt.....här var de vana att ta hand om unga tjejer med problem.

Diagnos ställdes efter en snabb undersökning, det fanns inga tvivel. Jag hade V!

Just nu i den här sekunden känns allt helt jävla hopplöst. Det är sjukt hur plötsligt det bara hoppar på en. Trösten är väl att det går att ignorera och köra på ändå!

Jag har vestibulit! För er som är obekanta med begreppet innebär det smärta, av olika grad, i vestibulum, området precis innanför slidöppningen. Vill ni veta mer kan ni kolla här!

Som ni kan förstå innebär detta en hel del problem. Jag har vad man kan kalla en lättare form av V, jag känner inte av mina symtom i vardagen. Mitt problem visar sig bara när jag ska ha samlag, vilket är omöjligt på grund av smärtan (tänk er en kniv istället för killens...). Vissa tjejer med V kan inte cykla, inte ha tajta byxor och inte torka sig när de varit på toa. Så vissa skulle kanske säga att jag har det lätt. Själv.....kallar jag det mitt privata lilla helvete!

Så detta är alltså stora V - Vestibulit!

Vad är då lilla v? Många har föreslagit att V främst drabbar högutbildade, ambitiösa, högpreseterande, smala tjejer i storstadsområden. E gynekolog sa till och med i en tidning att:

- Kommer det en knubbig tjej från Norrlands inland med smärtor i underlivet vet jag att det inte är vestibulit.

Lilla v får representera det som jag tror har orsakat stora V. Min jakt på perfektion. Det började ganska tidigt. I sjuan försökte jag späka min lilla 45 kg kropp till storlek ännu mindre. Jag fick aldrig en fullt utblommad anorexia nervosa men än idag märker jag att stor press och inre stress får mig att träna mer och äta mindre.
Detta gäller inte bara min vikt utan finns med i alla delar i mitt liv. När jag har blivit äldre har jag börjat fatta att jag tänker fel men det är en lång väg mellan mitt intellekt och mina känslor. Jag kräver av mig själv att allt jag gör ska vara bäst, superbra eller minst till andras avudsjuka. Enda gången jag känner mig nöjd med något är....typ aldrig. Trots att omgivningen kan berömma mig för något jag gjort är jag den första att klanka ner på det. Jag kan ibland se att jag gjort något bra, men ofta är det jag fokuserar på det som kunde ha blivit bättre.

Ni märker att lilla v är något som jag funderar mycket på. Jag hatar att kalla mig en duktig flicka. Jag är varken tyst, försynt eller flickig. Men när jag läser min beskrivning av lilla v är det inte mycket annat att säga.

Nu: God Natt